Naturparken


Mitt namn är Helga Hussels.

Jag växte upp mitt i en gammal trädgårdskultur: Wannsee-Potsdam som går tillbaka till Fredrik den Store
med sitt slott Sanssouci och med sina omfattande parkanläggningar. Hans efterträdare utvidgade parkområden
runt Havelsjöarna till en stor landskapspark med Cecilienhof, Neuer Garten, Sacrow, Glienicke, Påfågelön, Nikolskoe…..


Lantliv med mejeri, fiske, jakt, odlingar, trädgårdar, musik och filosofi hörde samman
enligt den tidens sätt att tänka och leva.
Och denna miljö har överlevt fram till idag, till många generationers glädje
(trots krig, muren, gränsen, som gick rakt igenom området)

 

 

Den 8.8.1988 övertog jag Tönsäng Östergård på västra Orust, efter 19 år av verksamhet som violinist i Göteborgs Symfoniker.

Under orkesterns turnéer i Japan fick jag förnyad inspiration för min passion: trädgården.
I Japan har jag lärt mig främst att meditera över själen i ett landskap, i en blomma, i en sten, i en vattendroppe.
Men jag ville inte skapa en japansk trädgård i Bohuslän utan en bohuslänsk trädgård som visar det unika i detta hänförande vackra landskap.
Det som har varit potatisåker, soptipp och viltmark för 24 år sedan har blivit en blandning av naturpark, sommarparadis och konsertscen.

 

 

Efter murens fall 1989 i min hemstad Berlin började jag med att riva muren bakom huset.
Jag upptäckte stenpartiet och fågeldammen, som hade varit dold under jorden sedan istiden.

Min trädgård växte fram mellan 1990 och 2000. Jag säger ”växte fram” för att det var naturen själv som bestämde:
Hur vill den leva, blomma, dofta, vila?
Det fanns olika rum och bilder att ta fram.
Ofta gäller det att inte lägga till utan att ta bort, att befria berg från sly och jord så att skulpturen träder fram och regnvatten hittar sin naturliga väg.

 

 

Den stora ängen (tidigare potatisåker), omgiven av berg, har en egen utstrålning och energi, som väcker fantasi och kreativitet.
När vi grävde upp soptippen kom det fram mängder av flintaverktyg, pilspetsar, borr och knivar, trindyxor mm.
Platsen liknar en ”Ming Tang” (en öppen plats mot solen, som omfamnas av berget).


Här satt människor för 5000 år sedan och knackade flintasten.
Jag kände plötsligt gemenskap med dessa våra förfäder. Namnet ”Bergakungens Sal” låg nära.

 

 

Vi behöver vatten!
För landskapsdesign behövs inte bara visioner och en penna, det behövs en grävmaskin eller två.
Räddningen var min granne Gilbert.
Den 29 juni 1993 började han gräva uppe i sankmarken, igenslammat sedan istiden.
Den 15 juli 1993 var samma plats en sjö över 3 meter djup!

 

 

Vad är en bergsjö utan bastu?
Min granne Gert byggde en stor altan, en liten bastu, enkelt, geometriskt gentemot naturens fantastiska skulpturala former.

 

 

Vänster om ”Ming Tang” går vägen till skogspartiet eller ”Orkidéedalen”, som var fullständigt igenslyad.
1996 var vi redo att röja i skogspartiet och hjälpa orkidéerna på traven.

 

 

Jag fick äran att föda upp två svalungar och lära dom flyga, till grannbarnens förtjusning.

 

 

Traditionell påskäggletning i Bergakungens Sal.

 

 

 

 

 

Jag ville fylla min trädgård med musik och med människor som älskar musik.
Sedan 2001 kan vi genomföra SOMMARMUSIK I BERGAKUNGENS SAL en gång om året under en helg i juli.
Paganini, Vivaldi, Tango, Jazz, Barock, Folklore, Dans, Akrobatik, Iaido, – artister och publiken förenas i oförglömliga helhetsupplevelser.
Unga musiker prioriteras.